I alla dessa situationer, i denna ständiga jakt, dessa många och ofta rätt trevliga möten, i detta trafikkaos, detta vägkorsningskrig, i detta försök att förstå allt det främmande, i allt detta ständiga svettande och dessa ständigt skitiga naglar som nu utgör mitt liv, var finns det utrymme att minnas refrängen i Eva Dahlgrens "Vem tänder stjärnorna"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar