Afton

Vaknade sent i god väns sällskap, åt frukost, kände mig ineffektiv. Ineffektivitet är den känsla som på kortast tid kan få mig på sämst humör, och idags tidiga eftermiddag var därför som ibland förr kantad av en molande känsla av otillfredställdhet samt vissa svårigheter att andas. Jag glömmer liksom bort att dra ned luften söder om axlarna och låter den mest cirkulera i munnen, vilket ju på kort sikt leder till huvudvärk och på lång sikt till död.

Hursomhelst, jag är vid liv och har haft en jättetrevlig afton. Jag drog med ett par kompisar på invigningen av Shanghais första pridefirande någonsin, och det känns jättekul att få vara med om detta. Det är -långt- mycket mer amatörmässigt än Stockholms motsvarighet, men allt måste ju börja någonstans. Ikväll var det filmvisning och middag. En två timmer lång dokumentär som beskriver Gaykinas utveckling de senaste åren. Intressant, välgjord och givande skildring som gjorde mig på bra humör, och som vid ett par tillfällen gjorde mig ganska rörd. Det ingen sagt var dock att detta evenemang tydligen skulle vara en modeuppvisning, för jag kände mig rätt nedklädd där jag satt i min pikétröja bland alla flashiga, vältrimmade, vältränade och seriöst fräscha shanghaibögar. Tur att det fanns så mycket flator och håriga utlänningar som motpol. På tal om utlänningar så är all information rörande detta pridefirande på engelska, eftersom regeringens censurregler annars inte släpper igenom evenemang som detta. Av samma anledning kommer heller ingen parad att äga rum. Knepigt, knasigt, knäppt.

Tackade nej till mitt sällskaps förslag om gemensam middag och åkte på egen hand och åt min mat. Dels för att jag var i behov av effektivitet, och det mesta är mer effektivt om man gör det själv, och dels för att jag ibland blir tokig på att alltid vara med människor. Ibland är det skönt att bara sitta framför sin skål med nudlar, titta ner i den, liksom betrakta hur grönsakerna flyter runt kring duvvingen, och samtidigt med hela tungan känns vad duvnudlar egentligen smakar. Ikväll hamnade jag dock i konversation med personalen där. Vi pratade en stund om mitt land, hans hemprovins, mitt liv, hans liv, och sedan skildes vi åt. Jag kommer sakna att kvällstid cykla runt i gult ljus, plötsligt ställa ifrån mig cykeln, gå in i skitig, kakelklädd lokal, leta efter en rätt jag tidigare inte ätit (vars namn endast består av tecken jag kan uttala) och sedan äta tittande på allt som händer ute på gatan. Jag kommer sakna att spotta ben på bordet och jag kommer sakna den enkla, ofta verbbefriade, konversation som ingår i varje måltid. Ofta något i stil med (--- indikerar handling utförd under tystnad): "du vill ha vad", "duvnudlar", "---", "serveringspersonal, ätpinnar", "---", "serveringspersonal, hur mycket pengar", "tretton stycken pengar", "ger dig", "---", "ses igen", "ses igen".

På vägen hem stannade jag till och köpte frukt. 荔枝, li zhi, lichi, får ju ses som otroligt gott så jag köpte på mig ett gäng som jag nu tänkte avnjuta till en stunds avkoppling.