Jul

Lyssnar just på en skiva jag köpte häromdagen. Ja, en vanlig CD-skiva alltså. Kvinnan i kassan var utomordentligt trevlig och sken som en sol när jag frågade vad det var för trevlig musik hon spelade. Haoting a, haoting, eller välljudande, välljudande, sa hon för sig själv när hon hämtade den. Tyvärr gör inte den internetversion jag hittade låten rättvisa, men kanske får man ett hum. Just nu, hemkommen från en stressig dag, passar det utmärkt.

En vän från Korea hjälpte mig idag shoppa inför morgondagens julpartaj. Jag har aldrig tidigare köpt tvåhundra burkar öl inför julafton, men någon gång ska väl vara den första? Tackade henne för bärhjälp med att bjuda på fika. Fika är för övrigt ett helt och hållet importerat fenomen i Kina, som det utanför storstäderna kan vara ganska svårt att få tag på. Konstigt hur få av de kinesiska traditionerna vi anammar.

Igår var jag på grund av omständigheter jag inte behandlar i detta inlägg, och antagligen inte heller i kommande, på en föreställning på Shanghais stora teater. Något i stil med Riverdance, om än med ribban något lägre lagd. Mitt sällskap var ett skarpt fan av den manliga delen av dansarna, men jag kunde som vanligt inte se så detaljerat. Utan de glasögon jag så sällan minns komma ihåg att ta med är irländarna där framme rätt suddiga, men det gör inte så mycket; de var antagligen för bleka för mig ändå. Framträdandet var klart sevärt; musiken var medryckande och danserna väl genomförda! Det var första gången jag ser något i denna stil, och det är helt klart en upplevelse att ta med sig. Skulle jag inte ha gillat vad jag såg på scenen kunde jag ju dessutom ha roat mig med det kinesiska regelsamhället; för att visa att det är fel att använda mobiltelefonen under framträdandet blev man omedelbart pekad på med en stor laserpekare när ens mobil lyser upp. Denna pekare stör ju naturligtvis oss andra långt mycket mer än mobilen gjorde, men regelverket har försökt efterföljas, lasermannens arbete är utfört.

När vi väntade på att framträdandet skulle börja och jag stod lutad mot en pelare kom en dam fram till min vän och sa att han borde be mig ställa mig upp, eftersom jag inte såg ståndsmässig ut. Naturligtvis tyckte hon sig på samma sätt som lasermannen ha rätten att korrigera mitt beteende eftersom hon i egenskap av anställd på teatern står högre än jag, och naturligtvis såg jag som sig bör hennes tillsägelse endast som en rekommendation och bibehåll således min position.

Nog om det, efter föreställningen gick vi och åt snuskigt billiga dumplings, eller ångade degknyten med kött inuti. Firade att de var så billiga med att sextiofem våningar högre upp, ackompanjerade av en fantastisk utsikt, dricka betydligt dyrare drinkar.

Den irländska dansstilen, lite lik det stela sätt jag rör mig på, fick mig att fundera på gravitation, vilket förde tankarna till den ekvation jag tvingade mig frambringa härommorgonen. Jag vaknade och kände, eftersom jag måste hålla jordens all kunskap i huvudet, en stor rädsla över att ha glömt allt jag någonsin lärt mig och repeterade därför lite gymnasiefysik. Över en tallrik pasta med spenatsås räknade jag ut banan en boll följer om man bortser från luftmotståndet. För att visa världen min revolutionerande, om än uträknad många tusen gånger förr, ekvation har jag satt samman ovanstående bild. Håll till godo! Visar den sig vara felaktig tar jag med tacksamhet emot korrektioner, om än med något moloken min.