Kväll

Eftermiddagen blev en minst lika trevlig kväll. Jag fortsatte min promenad längs Västerlånggatan, lyssnande på all utrikiska som där hör sommaren till. Passade också på att ta ut en tvåhundring; ska till kinesiska ambassaden imorgon, och är inte säker på att de tar kort. På tal om kort var jag idag på Fuji Photocenter i Farsta centrum och tog 12 passfoton. Man kan undra vad de kinesiska myndigheterna ska göra med alla kort. Ska de månne tapetsera med mig?

På Götgatan passerade jag the Tshirt Store, och tänkte att jag ju faktiskt behövde lite T-shirtar. Gick in och hittade en fantastiskt fin American Apparel, faktiskt i storlek XS. Jag blev riktigt riktigt glad över mitt inköp. Glädje som endast ett spontanköp kan ge, om än på ett ytligt och artificiellt lyckoplan. Det var en för mig ny affär, som jag definitivt kommer återvända till. Mötte sedan som planerat upp Timo vid Mariatorget och vi påbörjade vår långa och fruktlösa vandring till Skanstull, där vi hade hoppats få möta ytterligare en vän. Eftersom hon inte var där gick vi till Hornstull och åt lite Schweinbraten och Sauerkraut på en Österrikisk restaurang. Hade varit fantastiskt gott med en Weißbier till, men hon lyckades missförstå vår beställning och vi fick en vanlig, icke jästgrumlig öl istället. Jättekul att se Timo igen också. Han och hans andra hälft har precis kommit hem från en rätt lång resa i Asien och jag från New York, så vi hade mycket att prata om. För övrigt uppskattar jag verkligen möjligheten att kunna äta ute, och att sedan kunna gå hem utan att det är ett stort projekt. För sjuttonde gången denna vecka funderade jag på varför någon människa någonsin frivilligt skulle bosätta sig på landsbygden i Sverige, där landsbygden även i städerna alltid är närvarande.

För övrigt var jag igår ute och åt god mat och drack gott vin med en kille jag pratat några veckor med på internet. Trevlig ny bekantskap som jag garanterat kommer se snart igen. Jag har härmed träffat en större del av den klump människor mänskligheten utgör. Den klump som, då jag läser om andras lycka och äventyr, ofta får mig att känna mig liten, oerfaren och ensam på jorden.

Sitter nu och diggar Waterloo av ABBA och minns filmen "Mamma Mia" jag såg på bio häromdagen. Glad och rolig film, om än med en något fadd story. Lite innan häromdagen såg jag dock en annan biofilm, "Into the Wild", och den lämnade mig med mer intryck. Jag och Sandra gick och såg den kvart över nio, ovetande om att den var två och en halv timma lång. Filmen handlade om en kille som inte trivs i de av samhället uppsatta mönstren och de krav dessa innebär. Han lämnar sina bra betyg och sitt hem för att upptäcka sig själv och den natur naturen har skapat. Eftersom jag var sovtrött redan när filmen började satt jag hela filmen igenom i en halvdvala, vilket nu i efterhand ger mig ganska obehagliga och oklara tillbakablixtar*. Det händer en del för psyket otäcka saker i filmen, och dessa har liksom etsat sig fast i huvudet mitt. Jag antar att det i grund och botten har att göra med min egen syn på vårt samhälle, och min skepsis gentemot det. Ofta, flera gånger dagligen, ser jag på saker i min omgivning och tänker, så snabbt att jag själv knappt hinner uppfatta att jag tänker det, att "det är tur att jag inte är en del av det där", precis som om jag inte är en del av samhället. Som om jag ser mig som mer upplyst än andra, och som om jag är den ende som genomskådat de dumheter alla andra verkar acceptera med hull och hår. Dumheter innefattande allt från dåliga TV-program till onödig osämja mellan människor och allt däremellan. Well, det är ett sidospår som jag får utveckla när jag förstår det själv.

Med detta sagt ska jag ägna mig en stund åt mina tecken, och så ska jag gå och lägga mig. 明天我想走中国大使馆, som man säger på utrikiska.

*flashbacks