Hostel

Jag ligger nu i en av överslafarna på detta hostel, som sedan en natt tillbaka fungerar som mitt hem. Det var med lite vemod i sinnet jag igår lämnade den fantastiska lägenheten på hundraelfte gatan. Dels för att värdarna där har varit fantastiska, dels för att lägenheten var jättefin, och dels för att Eric åkte tillbaka till Sverige. Mina värdar ska jag dock besöka igen på fredag. Jag har blivit lovad brunch på deras takterass (med trevlig utsikt över Manhattan), och så har jag lovat att lära en av dem hur man SMSar. Hon var så fascinerad av detta fenomen en morgon när jag satt och eterledes kommunicerade vid frukostbordet. Dessutom ska jag hämta de sista av de cirka hundrasjutton paket med scrapgrejer som min ystra storasyster skickat dit för att jag ska ta hem till henne.

Jag tog alltså bussen tio gator söderut, och checkade in här istället. Jättefin lobby, mindre fina rum. Var med om en synnerligen otrevlig, oinformerande och långsam receptionist, så det är tur att min tid i Kina gjorde mig till receptionsexpert. Där var det liksom kutym att vara otydlig och otrevlig, och jag lärde mig där att man gör bäst i att vänta tills man inte längre är i underläge innan man är otrevlig tillbaka. Jag minns för övrigt hur jag en gång i just Kina fick en hotellreceptionist att gråta när jag vägrade ge henne den summa pengar hon begärde (trots att jag redan betalat för alla dagar jag bott där). Jag tror hon var rädd att hennes chef skulle dra av summan från hennes lön, och jag antar att jag är svag för gråtande receptionspersonal, för hon fick sina tvåhundra kronor till sist. Det var ju när allt kommer omkring inte hennes fel att hennes hotell har korkade regler, och hon var i alla fall inte otrevlig (bara oförstående).

I receptionen här på hostelet fick jag för övrigt den otrevliga överraskningen att mina fem dagar här skulle komma att kosta $40 mer än jag väntat mig. Naturligtvis hade jag inte tänkt på skatten, som man i det här landet alltid lägger på i efterhand. Detta gäller överallt, även i butiker. Jag köpte exempelvis imorse en jättegod bagel med äggsallad som jag trodde kostade $3.25. Väl i kassan visade den sig dock kosta $3.73 eller något sådant. I och för sig är det väl vettigt att göra så, eftersom man då som medborgare får mer känsla för hur mycket skatt man verkligen betalar. Det är dock ofta opraktiskt, eftersom man inte vet hur mycket saker kostar innan man verkligen köper dem.

Väl i rummet mötte jag den korean som nu och för resten av min vistelse kommer vara min rumskamrat. Han var trevlig, och jag spontanbjöd med honom till Bryant Park, där jag även denna måndag skulle se film. Filmen, The Man Who Came to Dinner, var trevlig, och jag hoppas att koreanen, för övrigt utrustad med det engelska namnet Sean, förstod den. Filmerna är klassiska (svartvitt klassiska till och med), och språket ibland något föråldrat, och det vore ju tråkigt om jag drar med honom på något han inte förstår. Förutom honom och mig var där även Zack, som Eric träffade ute en kväll, och en av Erics kollegor från Sverige, som även hon är i stora äpplet för att praktisera yoga. Tokiga dansare.

På tal om dansare har jag och Eric gjort vad vi kunnat för att tänja ut min otroligt oviga kropp. Han har visat mig positioner och andningstänk, och jag har lovat dyrt och heligt att följa dem. Han har dessutom lovat mig resultat inom en månad, så jag ska nog ge det ett försök. Det vore ju spännande att en vacker dag kunna nå mina egna fötter med raka ben, eller för all del att kunna sitta bekvämt i mer än fem minuter i taget.

Förutom Sean delar jag även rum med två tyskar. När vi kom hem igår upptäckte vi dem, en av dem sovande i den slaf jag tidigare tagit som min. Jag tyckte av deras gutturala läten att döma att de verkade berusade, men det visade sig att de bara var trötta efter dagens flygning från München. Tur att jag behärskar deras språk (om än inte deras ganska kraftiga dialekt), för deras engelska är ärligt talat inget vidare. De klagade på värmen, så jag informerade om AC:n vid fönstret. Jag har ställt den på 70°. Vet inte riktigt vad det betyder, men det är rätt behagligt i rummet nu (om man bortser från den rethostframkallande torrhet luftkonditionerad luft alltid innebär).

Som redan skrivet befinner jag mig i min överslaf (sitter i skräddarposition, vilket på grund av min ovan nämnda ovighet är en mycket obekväm position), och skriver detta. Dagen idag har varit intressant; jag känner mig hemma i staden nu. När jag är här själv, nu när mitt tidigare så starka band till Sverige åkte hem igår, är känslan av självständighet, den känsla jag tycker så mycket om, starkare än förut. Det är en frigörande känsla att gå runt på gatorna, och jag tror jag kommer sakna mycket saker. Till och med värmen på tunnelbaneperrongerna, där det lätt är 40°*. Jag går inte vilse (allt för ofta), jag vet vilka tunnelbanestationer som är expresstationer, och jag kan ofta förklara vägen för folk som stannar mig på gatan. Ja, förutom idag då när en bondgubbe kom fram till mig i tunnelbanan och med stark södernaccent frågade hur man åker till the Yankee Stadium. "Ta B-tåget", sa jag. Hade jag sagt "ta D-tåget" hade han också kommit fram, men mycket fortare, eftersom det tåget hoppar över sådär 2/3 av de mellanliggande stationerna. Well...

Avslutade dagen med att träffa Aurélien, vilket alltid är lite av en chansning. Det är klurigt med honom, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller vad jag ska säga när han blir som ledsnast. Jag sitter och upprepar "tout ira bien" (allt kommer bli bra), men jag vet inte riktigt hur det kommer bli bra.

Sist men inte minst ska jag nämna att allas vår favoritbloggare Robin har blivit misshandlad. Min tro på mänskligheten går upp och ned. När man läser sådant här går det ned. När man ser sådant här går det upp.


* Detta är en kompromiss man måste göra för att kunna ha 16°C i vagnarna; sådan är värmeväxlingsprincipen.