På tunnelbanan idag såg jag en kille som först såg ganska alldaglig ut, men som snart visade sig vara rasande intressant. Han ställde frågor till människorna kring honom, och ganska snart insåg jag att han nog hade någon slags, som man säger, störning. Han frågade en svart man varifrån han kom, vad han hette, vad han jobbade med, och sedan hur man sa sol, morgon, kväll, god morgon, god kväll etcetera på hans hemspråk. Under hela färden tror jag han var tyst i sammanlagt en minut.
Vad skönt det måste vara att alltid få stilla sin nyfikenhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar