Français

Ce soir, le cours de français m'a rendu triste. Normalement, il me sert de source d'inspiration mais cette fois, il m'a plutôt rebuté d'en apprendre plus. Christian, après trente ans en Suède, parle sans cesse de la gloire de France et la langue française, ce qui serait acceptable s'il entre-temps aussi mentionnait des aspects négatifs, ou bien des avantages de la vie suédoise. Franchement, je ne comprends pas pourquoi les Français ont besoin de se faire valoir chaque fois qu'ils ont l'occasion de le faire. Bien sûr, je ne parle pas de tous les Français, mais la tendance patriotique est clairement plus forte parmi eux qu'ici ou bien que dans d'autres parts d'Europe.

Entre autres, nous avons parlé de façons de terminer une lettre, et Christian voulait dire que le système est beaucoup plus avancé en France qu'en Suède, où le ‹ mvh ›peut être adressé à tout le monde, peu importe la position du destinataire. Si tel est le cas, est-ce que cela doit être quelque chose de mal? Exactement quelle partie du système non-hiérarchique est plus mauvaise que le système français?

Mais non, je n'ai rien contre les Français, et j'aime bien apprendre la langue. Elle est différente de la langue suédoise, et souvent mieux adaptée à des constructions formelles. Je ne dirais pas qu'elle est plus expressive que le suédois, même si je m'en sers de temps en temps pour créer des nouvelles constructions en suédois. Ce que je ne comprends pas, c'est pourquoi nos ‹ voisins › au milieu d'Europe se prennent si au sérieux. 

Soyez relaxés, mes amis! Ça vous ferait du bien!

Jag kom precis hem från franskan, något upprörd över min lärares ständigt negativa inställning till det svenska i paritet till det franska. Naturligtvis förstår jag att man även efter trettio år hyser starka känslor för det land man ursprungligen kom ifrån, men det skulle inte skada att ändå släppa sina föreställningar, och istället ta saker och ting för vad de är.

Antagligen beror mitt något dåliga humör dessutom på prestationsångest. Även om jag vet att jag faktiskt läser en kurs i litterär franska, och att jag tillhör en av de bättre, så känner jag att Christian, min lärare, idag var något besviken på mig. Ofta hamnar vi i diskussioner rörande olika franska modus existensberättigande, eller ännu hellre huruvida ett språk som är gjort för att lätt kunna konstruera långa och mycket formella texter är stimulerande eller stigmatiserande för dem som använder det. Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ställa mig till franskan. Den text jag skrivit ovan är mer formell än den svenska text jag skriver just nu. Skulle jag skriva dem på samma sätt skulle den svenska texten framstå som fånig och högtravande, medan min text för en fransman antagligen framstår som tämligen alldaglig. Naturligtvis tror jag att det i många sammanhang är bra att ha ett språk lätt att anpassa till formella sammanhang, men jag tvivlar på att det är nyttigt för ett helt folk att vara övertygat om att deras språk är överlägset övriga språk. Speciellt onyttigt blir det om de dessutom är övertygade om att deras kultur är överlägsen andra, och som onyttigast blir det nog ändå om de anser sig vara själva grundaren av kultur.

I mina diskussioner med Christian lägger jag gärna fram svenskan som ett bra språk, varvid han menar att franskans komplexitet gör det långt överlägset svenskan, även om han inte använder precis de orden för att uttrycka det. Jag kände ikväll att jag inte var alert nog för att möta hans argument, och ropade med huvudet i händerna ut att "le subjonctif est nul", "subjonctifen är oduglig" som slutargument. Han kändes inte övertygad.