Tillbaka

Detta inlägg skulle kunna bli ganska långt, men solen utanför är trevligare än fyrkantiga ögon inomhus, så jag fattar mig kort. Denna period har varit en av de händelserikaste under det gångna året, och jag kommer antagligen beskriva den mer i detalj senare.

Att vara tillbaka i Sverige är ganska omtumlande. Som tur var fick jag en återvänjningsprocess under flygresan tillbaka. Jag hamnade bredvid en jättetrevlig fransktalande schweizare som jag diskuterade europeisk politik, Kina, schweizisk kultur och euro med under en stor del av de 12 timmar resan tog. Konversationen fick mig för övrigt att tänka på resan till Shanghai ett år tidigare, då jag hamnade bredvid en kines som inte kunde engelska, varför vi kommunicerade på franska hela vägen till Shanghai. Hon lärde mig några enkla tecken på flygplansmenyn, och jag har under året ofta tänkt tillbaka på henne och de tecken hon lärde mig.

Planet var försenat och jag fick en övernattning i Zürich, vilket får ses som en rätt trevlig grej. I Zürich förvånades jag över den rena luften, de tomma gatorna, bilarna som stannade vid övergångsställena (och som blev irriterade när jag inte vågade passera) och de extremt höga priserna (trettio spänn för en glasstrut?). Jag förvånades över hur hälsosamma många västerlänningar ser ut, men också över hur gamla vi ser ut och hur oslät hy vi har. Många förvisso klassiskt attraktiva, men min lust, nu inställd på ett helt annat utseende, får ses som måttligt tänd. Jag kände mig på ett otrevligt sätt kort och omuskulös, men blev glad igen då jag mindes hur trevlig kassapersonalen ofta är i mer utvecklade länder. När jag ändå köpte denna otroligt dyra glass fick jag ett fantastiskt leende och ett "zwei Franken zurück" på klingande schweiztyska tillbaka.

Vattnet som flyter genom staden är inte brunt, husfasaderna färgglada, människorna vackra och uteserveringarna många, men jag kände mig ändå inte bekväm. På något sätt kände jag mig som en främling, och jag kände mig blyg när jag mötte andras blickar. När jag såg de uppklädda människorna på uteserveringarna sitta och smutta på sina dyra viner mindes jag plötsligt hur mycket onaturligt trams vi ägnar oss åt. Jag vet att hur mycket jag än letar kommer jag här inte kunna hitta ett ställe där jag på tio meters håll skriker till ägaren vad jag vill äta, för att sedan på ett slafsigt sätt få i mig maten och lämna över pengarna när jag är på väg mot ytterdörren. Häromveckan satt jag av omständigheter jag kanske berättar om någon annan gång och åt med ett par indier och de berättade för mig att de oftast äter all mat med händerna. Jag gick helt och hållet igång på denna idé, och vet att jag inom en mycket snar framtid kommer sitta vid mitt matbord med kladdiga händer. Kalla mig gärna grottmänniska, men man ska inte göra livet för svårt för sig. Lägger man nivån för vad som kallas civiliserat ganska lågt och sedan kommer överens med sin omgivning (eller i alla fall med sig själv) om detta så blir livet enklare, utan att man direkt förlorar något på det.

På vägen tillbaka till det snuskigt dyra tåget till mitt hotell gick jag förbi ett par kineser och jag kände direkt mig omedelbart lugn när jag hörde ett välbekant "对啊，但没有。。" istället för alla "Oh la la", "Ja, aber doch" eller de bräkande läten som det italienska språket utgörs av. Jag blev tårögd, saknade Kina och kände mig orolig för den tid som ligger framför mig. På tåget hem åkte jag för övrigt åt fel håll, lämnade således den zon jag betalat för och blev utskälld av en arg kontrollant som på inte så klingande schweiztyska ville kräva mig på motsvarande 600 svenska riksdaler. Jag gav henne ett leende, en förklaring till mitt tokiga beteende och ett löfte om att stiga av nästa station istället.

Nu är jag i Sverige sedan ett par dagar. Känslan var inte alls så bra när jag kom hit. Stockholm kändes lågt, gammalt, grått, oinnovativt och skrämmande. Jag har glömt hur det är att leva här, jag har glömt vad gatan som leder upp till Alba Nova bakom KTH heter. Tidningsrubrikerna är desamma som då jag åkte, Måns Selmerlöv är fortfarande den viktigaste personen i allas våra liv och det enda av värde som har hänt verkar vara Shakti, den indiska spikmattan. Även om jag vet att det kommer ändras inom kort känner jag mig nu inte kopplad till kulturen här. Jag hör om människor som analyserar Strindberg och jag tänker omedvetet tankar som "vad ska det vara bra för, vem har intresse i svenska saker". Kanske är detta ett resultat av att tusen gånger fått frågan var jag kommer ifrån, och sedan tusen gånger ha fått förklara att Sverige vare sig är Schweiz huvudstad eller ett land nära Vietnam (ser jag vietnamesisk ut?).

Nu är jag här i alla fall, långsamt kommer även mitt sinne tillbaka. Jag går på promenader, jag blir stolt över de regnbågsflaggor som pryder inte bara stadens flaggstänger utan även våra bussar och taxibilar och jag blir, liksom i Schweiz, glad när jag plötsligt inser att snabbköpspersonalen faktiskt är trevlig.