Tillbaka

Nu är jag tillbaka i Shanghai. Igen. Mycket eftersom jag lämnat Shanghai. Igen.

Denna gång spontanflög jag 2,6 miljoner meter (eller 260 mil) norröver, till 哈尔滨, Harbin, för att där spendera en vecka med en vän och hans familj. Nu sitter jag här med ett oändligt antal lappar fulla med korta notiser som jag alltså måste sammanfatta till ett blogginlägg, samt en betydligt mer detaljerad text ämnad endast för mina ögon. Dessa texter måste för övrigt under någon period av mitt liv elimineras för att skona mina efterkommande från ibland allt för detaljerade beskrivningar av mitt liv. Kvar ska endast denna rumsrena, ibland humoristiska, ofta pretentiösa, ibland sura och ibland överdrivna blogg finnas.

Vad gjorde jag då i Kinas norra spets, känd för sina otroligt kalla vintrar? En vän bosatt här i Shanghai bad mig följa med honom när han åkte upp och hälsade på sin familj. Jag har alltså återigen äntrat det kinesiska familjelivet, sovit i den kinesiska familjesängen, ätit den kinesiska familjematen, diskuterat de kinesiska familjeämnena och lärt mig ännu mer om hur det kinesiska livet egentligen är. För att inte tala om hur mycket jag lärt mig om mig själv.

Hans familj var stor, och alla skulle hälsas på, även om det innebär en åtta timmars tågresa på hårt säte. Mycket mat, inga (0) andra utlänningar, mycket intryck och ibland väldigt (väldigt!) känslosamt. Vid ett par tillfällen fick jag även en känsla av likgiltighet från deras sida, men detta var nog inte alls fallet, utan antagligen bara den rädsla för interfamiljär kroppskontakt och känsloyttring många kineser verkar hysa. Detta är för övrigt en rädsla även jag ibland känner av och som jag jobbar på att bli av med. Mina systrar har kommit mycket längre än jag.

Resan var ibland lite jobbig, mycket eftersom jag ännu inte lärt mig acceptera den otroliga gästvänlighet som bjuds här. En morgon upptäckte jag att mina skor inte var där jag lämnade dem kvällen innan. När jag kommer ut på gården ser jag min vän på en pall bredvid ett gäng höns, på farmoderns initiativ tvättande mina skor och jag måste direkt hindra mig från att skrika "men vad gör du bänghuvve", eftersom jag på riktigt känner en stark ilska krypa upp genom min schyssta lekamen. Jag lyckas inte helt och kan inte låta bli att klämma ur mig ett "varför?", samtidigt som jag ser hur oförstående min omgivning betraktar min otacksamhet. Ja, varför så otacksam egentligen? Kanske för att jag redan tvättat mina skor kvällen innan? Kanske för att din handling nu säger att min handling inte var tillräcklig? Kanske för att det ju ändå är mina skor? Jag tvättar inte dina. Kanske för att jag fattat mina egna beslut under de senaste nio åren och nu blivit barnsligt känslig för att andra fattar dem åt mig? Antagligen. Jag inser naturligtvis att det hela är en vänskaplig handling som ska få mig att känna mig bekväm och väl emottagen, men precis som när de betalar allt för mig, ger mig bästa stolen, lägger upp mer och mer mat åt mig (ät mer!, ät MER!, men för Maos skull, ät MER!), överdriver hur bra min kinesiska är eller pratar om min fantastiska näsa så känner jag mig mest obekväm. Eller, obekväm är inte ordet, för jag vet att allt handlar om kutym och vanor, men jag tycker bara det är onödigt. Kan vi inte bara mötas på ett vuxet, intellektuellt plan? Måste vi prata om min höga näsa i all evighet?

Sedan ska sägas, jag hade det väldigt trevligt. Efter första dagen som alltid består i att möta många främlingar, svara på samma frågor (ja, Sverige är ett välmående land, nej, Sverige är inte Schweiz huvudstad) så kunde jag slappna av. Jag hjälpte dem baka 饺子, degknyten med fyllning (jag sa inget om vilket slöseri med tid jag tycker pillipillmatlagning är om man gör det allt för regelbundet), jag åt otroligt mycket god mat och väger nu ungefär dubbelt så mycket som när jag åkte (grisöron är ingen bantarmat) och fick mycket insikt i hur livet där uppe är.

Sedan lärde jag mig väldigt mycket om mig själv och mitt liv. Mitt sällskap tvingade mig vid ett tillfälle att hoppa studsmatta, 蹦床, vilket jag tackar honom för. Det var roligare än jag trodde, så som de flesta saker som magen säger ja men hjärnan nej till. Mitt i hoppandet slogs jag av två tankar. Den första är kanske uppenbar, men har aldrig tidigare slagit mig så tydligt. Jag har varit i väst och där hört dem prata om öst och hur konstigt det är där; vilken konstig mat de äter, hur fula de är, hur knäppt de pratar. Jag har varit i öst och hört dem prata om väst; hur konstigt man klär sig där och hur konstig mat man äter. Jag har varit i södra Kina och hört dem prata om sin mat som överlägsen norra Kinas, och jag har nu även varit i norra Kina och hört dem nämna allt de gör bättre än veklingarna i södra Kina.

När jag första gången kom till Kina tyckte jag under första veckan maten var sådär, men jag gillade å andra sidan inte kaffe första gången jag drack det heller (undrar om pappa gjorde det). Vilken slutsats kan då dras av det ovan nämnda? Jo, det som jag likt ett mantra upprepat under denna vecka, dock utan min omgivnings förståelse; smak och tankesätt är en vanefråga och kan ändras om man öppnar sig för nya saker. Ett öppet sinne kan ta en precis vart som helst i världen, och man kan närma sig precis vilken människa som helst. Sedan behöver man inte vänja sig vid allting, och man tycker naturligtvis bättre om vissa saker än andra, men man har då, i enlighet med den just nämnda öppenhetsteorin, ingen rätt att döma andra som tycker annorlunda. Ju fler människor med denna grundtanke desto färre krig, det är vad jag tror. Tilläggas bör dock att även om så verkar vara fallet så är inte heller jag perfekt. Även jag hyser förutfattade meningar, och även jag går miste om chanser till nya upplevelser eftersom jag väljer att inte närma mig. Jag närmar mig exempelvis väldigt sällan snuskillar med jeansjacka.

Den andra tanken som slog mig under denna ack så klargörande hoppsession gäller mig, och enkom mig. Det slog mig att jag har sett så mycket saker under så kort tid att jag plötsligt kände att det var dags för en paus. Jag har sovit på spånskivor med lakan på, men också 50 våningar ovan mark bott på hotellrum med badrum större än mitt pojkrum. Jag har åkt många timmars tåg på träbänk med min axel som huvudkudde, men också flugit business class med ett icke sinande flöde av champagne. Jag har i Sverige bott i en by med, något osant, lika många invånare som det hyreshus jag senare skulle bo i i Shanghai. Jag har ätit nudlar med vatten och salt, endast för att dagen efter äta en måltid där antalet rätter är tre gånger antalet gäster. Jag har sett otroligt vackra platser, badat i blågrönt vatten, klättrat i berg rekommenderade av Lonely Planet, men också sett soptippsliknande städer där luften är gul. Jag har varit i situationer där alla omgivande kvinnor har nummer på bröstet för att göra det enklare för omgivande män att välja ut just sin kroppsvätskeutbytespartner och i Sverige har jag blivit sänd på konferens om kvinnorätt och likabehandling av könen. Listan kan fortsätta högt och lågt, fattigt och rikt, sexuellt och prytt, lätt och svårt, men det får räcka såhär. Jag fascineras av alla dessa kontraster, och jag inser hur privilegerad jag är att kunna välja att uppleva dem, men de har samtidigt en avtrubbande effekt. Enligt studsmattetanke 1 är ju våra tankesätt och åsikter i stor grad bestämda av våra vanor, och jag känner nu att min vaneradie håller på att bli allt för stor. Om jag plötsligt är van vid allting, ja, vem är jag då? En känsla av rotlöshet har fått fäste i mig, och jag känner ibland en längtan efter att bara få baka bullar i mitt eget kök eller att i skenet av en glödlampa (inte kinesiskt lysrör) läsa en bok om saker som berör mig, inte Kina.

Jag är medveten om att denna upptäckarpaus nog bara är temporär, och antagligen ingenting annat än en ovanligt hög/låg extrempunkt på den sinusformade graf som kan beskriva mina, och antagligen även andra människors, cykliska tankebanor. Så småningom kommer avtrubbningen avta och jag blir åter full av upptäckarglädje. Alternativt är denna känsla av rotlöshet bara ett sätt för min ibland rätt festliga hjärna att förbereda sig på den annalkande hemfärden. Sunt i så fall.


En sista tanke som insågs vid ett tillfälle som på intet sätt kan förknippas med studsmattor är att mor- och farföräldrar kan ge en saker som ingen annan kan. En väldigt varm och framförallt trygg känsla som jag då och då behöver. Jag borde ringa mina lika ofta som jag tänker på dem.