Trevlig dag

Så, vad har månne hänt sedan sist? Jag medverkade häromdagen i en marknadsundersökning, där jag fick lyssna på sexhundra låtar à sex sekunder, och för varje låt i ett formulär betygssätta den, ange huruvida jag tröttnat på den, samt ange vilka radiokanaler jag tror den kan spelas på. Detta tog tre timmar, och resulterade i femhundra kronor. Trevligt, tråkigt, och avklarat.

Under denna undersöknings gång mötte jag för övrigt en ganska intressant kille, antagligen ett år yngre än jag. Han studerade lingvistik vid Stockholms Universitet, och bara en sådan sak borde ju premieras! Att i så ung ålder hysa ett så starkt intresse för språk att man på heltid vill ägna sig åt det, ja det fascinerar mig. När det sedan visade sig att han även är grundaren till ett eget, om än något ordfattigt, språk, helt baserat på tecken, ja då växer min beundran ytterligare. Vi pratade hela tunnelbanefärden hem, då jag hade väldigt mycket frågor om hur han lyckats ta sig ur de grammatiska återvändsgränder jag själv hamnat i då jag försökt skapa språk. Egentligen är det det faktum att han engagerar sig i något som fascinerar mig. Apatin är detta samhälles största fiende, som jag brukar säga (tänka).

Idag har för övrigt varit en otroligt trevlig dag. Den började med att jag på bussen hamnade i tydlig harmoni med mig själv och min dag. Några barn gungade i parken utanför bussen. På Telia hade datorerna havererat, så de första två av mina fem arbetstimmar ägnade jag åt att lära mig ett dussin kinesiska tecken, och när det sedan väl började ringa flöt samtalen på lätt. Det var intressant att se hur mina kundtjänstkollegor hanterade haveriet. Många började spela innebandy i korridorerna, andra fotboll på gården. Vissa hamnade i små skvallrande grupper, och ett fåtal resignerade till de trygga utmarker som hänga gubbe på whiteboard utgör.

Sedan, på bussen inåt staden, mötte jag en så väldigt trevlig dam. Hon sade något inledande om att bussen var sen, och sedan ramlade resten bara ur oss. Vi pratade om framtiden, och hennes nyligen avklarade resa till Gambia, där hon sett mycket kvinnor bedriva sexturism. Vi pratade om politik, vad vi tycker om nuvarande regeringens arbete, om språk och om hennes dotter som snart är klar med sin medicinutbildning i Singapore, dit damen för övrigt skall åka i början av juni. Vi pratade om vad hon skulle ha satsat på om hon vore ung idag, och vi pratade om utbrändhet. "Man blir inte utbränd av ett arbete. Man blir utbränd av ett tråkigt arbete", som hennes mor hade uttryckt det.

Jag hjälpte Caesar flytta till ny adress. En trevlig våning längst upp i ett hus på östra Söder med väldigt fin balkong, så jag kan inte annat än att glädas å hans vägnar. Intressant att få en inblick i hans liv, även om vi för tillfället lever mer olikt varandra än vi gjort på länge. Fick efter bärandet en plötslig lust att träffa Sandra, så vi gick och åt en (otroligt dyr) äppelkaka i gamla stan, varefter vi spontangick på bio. Som vanligt finns bara utbud från Sverige och USA, och som vanligt undrade jag hur människan så fatalt kan glömma bort en så stor del av världen, och bara fokusera på ett land med 1/20 av dess befolkning. Filmen var dock bra, och inte så pretentiös som kommersialistiska filmer ofta blir. Får man en stund över rekommenderas "Nu eller aldrig", "The Bucket List" varmt.

Jag lever i harmoni med sena morgnar, tidiga kvällar, lagoma mängder skolarbete, överdrivna mängder språkstudier och den kommande, men ack så trevligt redan påbörjade, sommaren. Dessutom såg jag igår min rätt hunkige granne, som jag under en längre period tyckt mig ha en, antagligen inbillad, relation till, ställa sig i kön till Lino när jag var på väg därifrån. Bara en sådan sak gör vardagen lite roligare. Jag hade själv inte varit på Lino, utan bara bekvämt följt med mina vänner i taxi dit, efter att ha ägnat några trevliga timmar med dem i Nacka.

Sist men inte minst bör nämnas att jag, efter nio år som mobiltelefoninnehavare, för första gången aktivt har börjat stänga av min telefon. Varje gång jag sätter på den igen möts jag av ett par SMS och något röstmeddelande, och jag inser hur mycket mer effektiv kommunikationen har blivit, plus att jag nu själv väljer när jag är tillgänglig. Det är otroligt avstressande, och jag undrar varför jag aldrig nyttjat denna möjlighet tidigare. Extra trevligt är det när mor lämnar ett litet meddelande där hon undrar hur jag har det. Jag hoppas de vet där hemma att jag uppskattar deras omtanke.

Med detta sagt önskar jag god afton