Jag har nu varit i världens näst största stad i några dagar, och jag har hunnit skaffa mig en uppfattning. New York är en otroligt spännande stad med i stort sett hur mycket som helst att göra. Staden innefattar dessutom många mindre stadsdelar, vilka i sig är som en helt egen stad. Jag antar att det blir så; människan kan inte ta till sig en stad av dessa proportioner, så för att bilda något man kan kalla hem slår sig vissa grupper ihop och bildar ett eget kvarter.
På intet sätt har staden övertygat mig om det amerikanska systemets överlägsenhet. När jag sitter i tunnelbanan i vissa delar av staden och inser att jag faktiskt är den enda vita i vagnen, eller när jag för tionde gången på en timma passerar tiggare, alternativt någon som spottar vilt omkring sig och skriker könsord, någon som omvärlden skulle kalla för galen, men som antagligen bara fallit offer för hunger och omänskliga levnadsvillkor, ja då undrar jag om det verkligen är bra att lägga en så stor del av budgeten på krig, eller om ensam verkligen alltid är stark. Jag känner inte alls det lugn jag kände i Shanghai, och jag känner verkligen inte samma trygghet. När jag om kvällen är på väg hemåt, omringad av personer tre gånger så stora som jag med kläder nio gånger så stora som mina, då är trygg det sista jag känner mig, även om jag vet att det nog egentligen inte är så farligt. Förortsmodet ser farligare ut än vad det är.
På tal om att åka; tunnelbanenätet här är i sig otroligt fascinerande med sin storlek och det faktum att tågen går dygnet runt. Dock finns där fortfarande mycket kvar att önska gällande informationstavlor, och överlag beskrivning av de två tågsystem som går parallellt, där det ena inte stannar på alla stationer. Till och med jag, van tunnelbaneåkare som jag är, har upptäckt mig själv med att ha tagit fel linje. Fast det är klart, bor man här och lär sig systemet ordentligt, då lär man sig nog uppskatta systemet med expresståg. Vad man antagligen aldrig lär sig uppskatta är nog dock bullret. Högljuddare tunnelbana får man leta efter.
"Dollarn är billig", tänker jag och fortsätter dra mitt kort i restauranger och affärer. Mycket mat blir det, även om inte heller den amerikanska matkulturen övertygat mig. "Delicious hamburgers" är ofta inte så delicious, och passar verkligen french fries och ketchup till allt?
Kort. Det verkar vara något livsuppfyllande att dra sitt kort. Överallt får jag veta hur mycket jag behöver vissa saker, eller hur mycket bättre mitt liv skulle bli om jag köpte just denna pryl. Det kan vara allt från Martha Stewarts senast rekommenderade servis till ett foto av mig när jag passerar en affär, så jag kan komma ihåg denna händelse för all framtid. "Stop and smiiile, you're at Toys R Us."
Överlag är jag inte helt övertygad att detta är mitt livs stad, vilket den för många verkar vara. Jag uppskattar alla otroligt fina och fascinerande byggnader på Manhattan, och jag uppskattar verkligen utbudet. Jag och Aurélien var häromkvällen ute med en kollega till honom och åt mat och provade på utelivet i Chelsea, och det är naturligtvis långt mycket mer än jag är van vid hemma i lilla Stockholm. Dessutom finns det här många fler world citizens, som har bott några år i Hongkong, jobbat lite i Mellanöstern, och som nu sedan några år bor i New York, eller motsvarande. Jag uppskattar verkligen konversationer med sådana människor, både för att de ofta har intressanta synsätt på världen, men också för att de tjänar som en stor inspirationskälla. Sedan kan jag ibland tröttna på att de gillar sig själva lite för mycket, eller på att de inte tror mindre städer har något alls att erbjuda. Frågar man mig, hävdar jag ändå att Stockholm har saker som stora städer aldrig kan komma i närheten av.
Vidare är utbudet av kultur klart tillfredsställande. Jag och Aurélien tog för ett par kvällar sedan tillfället i akt och såg en uppsättning av "Ernani" på The Metropolitan Opera vid det otroligt fint upplysta Lincoln Center. Ikväll ska vi gå vidare, men nu till något betydligt mindre klassiskt, och denna gång längre söderut. En teateruppsättning vid namn "Spring Awakening" på Broadway. Jag vet inte riktigt vad den kommer handla om, men enligt recensionerna kommer jag inte bli besviken.
I övrigt flyter det på ganska bra. Livet har sina ups and downs, och för tillfället funderar jag mycket på framtiden. Jag känner att jag har mycket jag borde ta tag i. Planera, och få klart. Som vanligt löses de flesta problem genom ärlighet och raka besked, men det blir ett senare problem. Nu hägrar en skakig färd till Manhattan, för att där möta upp, umgås, äta, gå, och titta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar