Mötesteknik

Idag var jag på kurs i mötesteknik. Ovanlig söndagssyssla, men väldigt givande. Alternativet hade varit att stanna hemma och plugga, men jag hade nog inte kommit ur sängen förrän sent i alla fall.

Vi lärde oss de grundläggande mötestermerna, och när man säger vad. Därefter fick vi turas om att vara mötesordförande i ett fingerat sektionsmöte. Dessutom blev vi filmade, för att vi nästa möte kunna titta på oss själva och säga vad vi kunde ha gjort bättre. Jag fick dock en väldigt lätt del av mötet, och behövde varken ställa förslag mot varandra, eller föra talarlista.

Mot slutet av mötet tröttnade jag dock, och var inte särskilt aktiv i debatten. Jag har svårt att engagera mig i saker som för mig känns helt oviktiga, för att inte säga tidsslösande. När de andra turades om att skrika ut fåniga internroliga inlägg, bara för att få det hela att dra ut på tiden, tänkte jag på hur mycket livet egentligen har att ge, och om människans roll verkligen är att totallära sig så mycket som möjligt om hur man så stringent som möjligt lär sig att hålla ett möte. Är vår roll inte större än så? Ska vi inte ut och träffa varandra istället?

Hursomhelst, när jag skulle åka hem för en stund sedan kände jag mig plötsligt extremt trött. Lutade mig mot bergsväggen och satte, som så ofta förr, på en låt med Röyksopp. Blundade och kände mig harmonisk. Kände plötsligt en svag lukt av parfym, och hela situationen blev mysig på något sätt. Kändes intim. Ja, jag vet inte, men det var trevligt.

Nu ska jag ta det lugnt framför TV:n en stund, för att sedan plugga det sista inför kontrollskrivnignen imorgon.

Andreas, med mer möteskunskap än igår